Kanske inte den mest juliga låten (om man jämför med alla av Bing Crosby och Nat King Cole som jag lyssnar på dygnet runt nu), men den känns rätt eftersom jag åker hem till jul! Om bara 18 dagar sitter jag på planet som ska ta mig över havet och till familjen. Åh, vad jag längtar!

Hela livet och allting är stressigt och lite ångestfullt just nu, därav ingen uppdatering här eller typ något annat än jobb egentligen. Men nu är det december och nu ska jag bli glad igen. Puss.


Den där gången när jag var ledsen och du spelade den här låten för att få mig glad igen.


min pepp-låt nummer ett! den gör mig glad vilket humör jag än är på. åh, älskar den så mycket.

hur fint är inte detta då? en av de allra första filmerna i färg någonsin, och så visar den lite av hur ett centralt London kunde se ut en vanlig dag.

idag åker jag förresten till Brighton i ett par tre fyra dagar, så här blir det nog ganska tyst. igen. förlåt.

jag har ingen aning om varför jag inte postade den här videon när den släpptes, med tanke på hur hysteriskt lycklig jag var över den. men här är den iallafall, tillsammans med nyheten om att deras eflte och senaste studioalbum, Delta Machine, släpptes för tre dagar sedan (här i UK iallafall)! jag dog nästan när jag lyssnade igenom låtarna och insåg att dessa herrar fortfarande är mina absoluta favoriter och att inget dem gör kan gå fel. förvisso så var jag inget större fan av deras två senaste skivor, bortsett från kanske åtta låtar, men med denna nya så har de gått tillbaka till sitt äldre sound lite grann och många låtar för tankarna till Violator och Songs of Faith and Devotion (vilka för övrigt är mina två favoritalbum). hittills så är jag mest förtjust i Broken, Soft Touch/Raw Nerve, Heaven, och Should Be Higher. albumet finns såklart på Spotify, ifall du vill lyssna!

kort och gott; Depeche Mode är bäst.


ser du också att det står Band of Horses och Modest Mouse där i den i övrigt underbara blandningen av band och artister?
bra. träffas vi i vimlet?


och så var världens bästa serie slut för alltid. jag har skrattat, jag har gråtit, jag har varit glad, jag har varit ledsen, jag har känt förvirring, och jag har känt förståelse. om du inte har sett Fringe, och om du inte har upplevt den på samma sätt som mig och många andra, så vet du nog inte vad jag pratar om. det går inte att beskriva. Olivia, Peter, Walter, Astrid, Broyles (och deras alt-universe-versioner), och alla andra är redan saknade.


har älskat den här låten i ett par månader nu, men det var i onsdags när jag tatuerade mig som jag verkligen insåg hur förbannat bra dessa grabbar är (vi lyssnade alltså på deras musik i bakgrunden). några andra favoriter är No One's Gonna Love You, The Great Salt Lake, St. Augustine, On My Way Back Home, Islands On The Coast, Ode To LRC, och Is There A Ghost.

hur som helst. idag har jag hängt i huvudstaden med Alexandra, och jag hann även träffa Angelica en liten sväng medan hon jobbade. det snöade också mest hela dagen, så man kan väl säga att så gott som allting var perf. 

borsett från en liten obsession av grabbarna på bilden (Wild Beasts), så har jag även börjat lyssna på band som The Smiths och The National, samt lite folk-inspirerad alternativ indie-typ av musik. tack vare vår playlist på jobbet så har jag upptäckt massvis med nya band och fått ett par nya favoriter! om ni har Spotify och är nyfikna på vad vi spelar på jobbet så har jag slängt ihop en playlist med några av de bästa låtarna här.

hur som helst, nu ska jag gå till tatueringsstudion en sväng innan det är dags att återvända till restaurangen. puss.


bio idag igen. The Perks Of Being A Wallflower igen. grinade mig igenom hela filmen igen. älskade den, om möjligt, ännu mer.
annars så har jag sovit, köpt de gosigaste sockorna i världen, invigt min nya kappa (som är brun och inte svart för en gångs skull), pratat med en främling i rulltrappan på en tunnelbanestation, samt bokat en flygbiljett hem till Sverige med avresa nu på fredag. rätt så bra dag ändå, mhm.


idag efter jobbet gick jag på bio och såg denna film. helt ensam, men det var nog bäst så egentligen - grät mig liksom igenom i princip hela filmen (skojar inte, det var nästan illa ett tag). att säga att jag älskade den räcker inte riktigt till, för den var bäst och en helt underbar filmversion av boken även fast Sam inte hade långt hår och gröna ögon, eller att restaurangen hette Kings och inte Big Boy, eller att de hade kortat ned relationsgrejen mellan Charlie och hans lärare; trots små detaljer som jag älskade i boken, så var den helt fantastisk. första scenen och sista scenen var nog de finaste, fast en viss scen i Sam's rum var också en favorit. jag vill vara vän med Charlie, Patrick, och Sam. love always.


kategorierna
arkivet